Hoppa till sidans innehåll


UPPSALA PONNYKLUBB 2000-talet

UPPSALA PONNYKLUBB
2000-talet

Ridskoleverksamheten är väl inarbetad och ekonomin är mycket stabil. Det hålls ca 65 ridlektioner i veckan. 

Ett hundratal ponnyer och hästar tävlar för klubben i dressyr, hoppning och fälttävlan.

2006 kostar den årliga medlemsavgiften i klubben 125 kronor för junior.  

2006 kostar en ridlektion på ponnygrupp 115 kronor.

 

 

FAKTA:

2000-talet präglas av en stabil verksamhet. Ridskolan är fullbelagd och det hålls ca 65 lektioner i veckan på ponny och häst. Klubben äger alla hästar. 

Ett hundratal medlemmar tävlar för klubben främst i disciplinerna hoppning och dressyr men även ett mindre antal i fälttävlan. 2006 har UPK inte mindre än tretton anmälda lag i allsvenskan.

Anläggningen har nu blivit nästan tjugo år gammal. 2006 avsätter klubben en fond för reparationer. Ridhuset skall målas om invändigt och hela anläggningen skall målas utvändigt.

Förutom det fina ridhuset har klubben numer fyra stora utebanor plus anlagda uppgrusade ridvägar i den arrenderade skogen.

2005 släpper Lars Gösta Nauclér och Arne Olofsson boken ”Hästföretagaren”. En bok om hur man startar och driver företag inom hästnäringen. I denna 260 sidor tjocka bok finns en artikel att läsa om UPK. Artikeln finner du också här nedan.

   

 

 

Minnen från UPK i början av 2000-talet

Mina båda döttrar och jag började alla rida på UPK på 90-talet, först Helena 1992, sedan Anna 1994 och så slutligen jag då – 36-årig nybörjare (!) 1997. Anna fick möjligheten att börja åka ut och tävla på ridskolans ponnyer efter några år med flitigt deltagande på klubbtävlingarna, och tänk om jag vetat då vart det skulle leda…

År 2000 fyllde Anna 14 år och tävlade dressyr sitt sista b-ponny-år på rosettplockaren Kasper. Jag minns särskilt en dressytävling i Bälinge, det var Anna/Kasper, Astrid/Monarch, Maria/Tim och Emmy/Neuthron som höll till på framridningsbanan (en stubbåker) bredvid tävlingsbanan. Plötsligt drog hela gänget iväg ut över åkern i bredd, och vi på åskådarplats (föräldrar o Gabbi) blev rätt så nervösa, för det här var ponnygrabbarna som inte bangade för lite bus, det var inte inhägnat på något vis…och töserna de hade på ryggen hade ännu inte förstått att de var dödliga, så här kunde vad som helst hända! De red längre och längre bort i små krumelurer, vi stönade över dessa fjortisfasoner , men plötsligt såg vi till vår glädje att de var på väg tillbaka – bara för att vända igen, fortfarande i bredd. De små liven red kadrilj som uppvärmning…!! Men allt gick bra och ingen sprang bort.

Anna och Emmy var verksamma i US-styrelsen också, och en gång hade de och några andra i US anordnat femkamp (utan häst). Tyvärr var det inte alltför stor uppslutning, så när jag och Emmys mamma skulle hämta hem våra barn blev vi tvångsanslutna som ett lag till femkampen och avkrävdes 20:- var i startavgift. Det var vi och två lag med vardera två små tjejer, och så var Anna och Emmy med som utfyllnad fast utom tävlan (tur det, de vann varenda gren överlägset!) Vi skulle gissa hästar i stallet genom att se på bilder av deras tecken, vi skulle köra slalom med hövagnen i ridhuset, vi skulle balansera en kratta i handflatan, och värst av allt – vi skulle åka skidor! Båda två på samma skidor samtidigt! I ridhusspånet! Jag skrattade så jag knappt kunde andas, vi trillade en massa gånger, och Anna och Emmy tyckte att vi var pinsamt dåliga! Men jag tror vi kom tvåa och jag fick min första och enda prisrosett, en blå-vit som det står ”femkamp” på, skrivet med blå tusch.

Vi var också ute på hopptävlingar det året, först med Bamse och Arix, och senare med Tim. Anna tyckte det var perfekt att tävla ridskoleponny, och vi var rörande överens om att absolut inte köpa nå’n egen ponny, om hon fortfarande var ”hästbiten” när hon fyllde 18 så skulle hon då fundera på att köpa sig en stor häst – kanske…

Så kom hon hem en februaridag 2001 och sa att hon skulle provrida en privatägd ponny som stod på UPK, Amadeus. Maria, som ägde honom, hade fyllt 18 året innan och fick inte tävla ponny längre. Hon skulle sälja honom till sommaren och ville att han skulle hållas igång på tävlingsbanorna under våren, och Anna kände sig mycket hedrad att få vara den som höll honom igång. Provridningen gick bra, och första tävlingen skulle bli regional LB i Håbo (med division 1), snacka om rivstart! Det var kanske lite för häftigt att börja med, Amadeus slank förbi ett hinder och lade på en tvärnit på näst sista hindret, och så var det färdighoppat för den dagen. Men andra omgången i Lurbo gick bättre, dubbelnolla i framridningsklassen, och fyra fel i lagklassen, och jag undrar om det inte var i den vevan Anna tittade allvarligt på mig och sa att hon nog ville ha en egen ponny i alla fall… Så efter familjeråd och mycket ”om” och ”men” så befann vi oss plötsligen vara ponnyägare i juli! 

Vi for runt på rätt många tävlingar, både hoppning och dressyr, och snart så var det vår 2002 och dags igen för division 1. Finalen gick i LA på Trögds stora gräsbana, det var strålande sol, p g a sjukdom hos hästar o ryttare så hade vi bara fyra ekipage på plats…och Anna och Amadeus hade fram till denna dag aldrig kommit i mål i en LA! Vårt lag hade Mikaela o Kasper (jodå, han kunde hoppa också!) som första startande, tyvärr trillade Mikaela av i kombinationen, men ett ekipage får man ju räkna bort… Och se’n så var det Anna! Jag höll hårt i videokameran, de rev ett hinder i början och fick ett stopp i slutet av banan, men i övrigt klarade de sig hela vägen in i mål, och folk trodde väl att jag var tokig som tyckte att det var strålande bra med 8 fel. 

Utmattad av spänningen, och jätteglad att de äntligen lyckats ta sig runt en LA-bana tog jag hand om Amadeus, stuvade undan sadeln i bilen och ledde runt honom på gräset utanför hoppbanan så att han fick beta lite. Jag hade ingen som helst aning om hur laget låg till, men såg till min glädje att Emelie och Gogels gick felfritt, och se’n även Frida och Nikki! De andra ritterna orkade jag inte bry mig så mycket om, jag väntade bara på att Anna skulle komma så vi fick lasta Amadeus och åka hem.

Plötsligt stod Anna bredvid mig och skrek ”men mamma, var har du gjort av sadeln, vi har ju vunnit, jag ska in på prisutdelning”, och jag fattade ingenting! Man kan väl inte vinna en lagtävling med 8 fel??? Fel av mig, det kunde man, det var bara att springa till bilen och hämta sadel och videokamera. Segern i finalomgången innebar även en andraplacering totalt, så det blev dubbla prisutdelningar och ärevarv, och det är nog ett av de roligaste tävlingsminnena vi har från ponnytiden. Och så naturligtvis all trevlig samvaro på träning och tävling med alla andra ”ponnybarn” och föräldrar i klubben, det har varit hur kul som helst!!

Ponnyåren gick fort, Amadeus bor nu hos Josefine i Bergshamra utanför Norrtälje, där han har en hage med utsikt över Furusundsleden och finlandsfärjorna. Anna är fortfarande ”hästbiten”, hon har gått ridledarutbildning, har egna lektioner på UPK, och har köpt en stor häst. Det kunde jag väl aldrig ana när hon fräste runt på ridskolans b-ponnyer och hoppade alldeles lagom höga hinder (40-60 cm-klassen på klubbtävlingarna)! 

                                                                            

/Agneta, (f.d. ”ponnymamma”, numera ”storhästmamma”)

 

Uppdaterad: 06 DEC 2016 12:35 Skribent: Sofia Andersson
Epost: Adressen Gömd

 

 

 

Den här hemsidan funkar bäst via Chrome och firefox. 

Postadress:
Uppsala PK - Ridsport
Vaksala-Lunda:33
75594 Uppsala

Kontakt:
Tel: 018317103
E-post: This is a mailto link