Hoppa till sidans innehåll


UPPSALA PONNYKLUBB 1990-talet


I början på 90-talet hamnar klubben i en svacka och hotas av konkurs. Den nya styrelsen beslutar sig för att driva klubben vidare och den negativa kurvan vänder uppåt igen

1996 kostar den årliga medlemsavgiften i klubben 75 kr för junior.

1996 kostar en ridlektion på ponnygrupp 95 kronor.

 


FAKTA:

90 talet börjar tungt med dålig ekonomi och många personalbyten.

Vid årsmötet 1992 visar bokföringen ett underskott på 900 000 kronor. I mars 1992 beslutar sig Uppsala Kommun att sätta klubben i konkurs.

En ”ridskolegrupp” tillsätts vars uppgift är att sköta konkursen. Gruppen beslutar sig dock för att driva verksamheten vidare. Personalstyrkan reduceras kraftigt och flera hästar måste säljas. 

Den nytillsatta styrelsen jobbar hårt tillsammans med ridskolans personal för att rädda ridskoleverksamheten vid anläggningen i Lunda. Och efter några år börjar kurvan svänga uppåt igen. Sedan dess har kurvan pekat stadigt uppåt för Uppsala Ponnyklubb.

Under de svåra åren i början på 90-talet får tävlingsverksamheten stå tillbaka men allteftersom ekonomin stärks återvänder tävlingsryttarna och i slutet på 90-talet är UPK åter en klubb att räkna med i tävlingssammanhang.

 

 

 

UPK under 90-talet

När jag var fyra år gammal bestämde jag mig för att börja rida. Min dröm var att ha en egen häst och jag frågade mina föräldrar om vi inte kunde köpa en. Min mamma försökte vara lite pedagogisk och undrade ”Var ska vi ha den någonstans?” Mitt självklara svar var ”På altanen, den kan få lite hö och vatten ibland.” Så var det ju för Pippi Långstrumps häst och han verkade må alldeles utmärkt! Mina stackars föräldrar insåg att det nog var lika bra att jag fick börja rida. Pappa ringde runt till olika ridskolor i Uppsala och fastnade tillslut för Uppsala Ponnyklubb vid Jälla. Klubben hade precis byggt en ny anläggning och kön för att få börja var lång. Under tiden som jag väntade på en plats gick jag på olika teorikurser i stallet för att lära mig sadla och tränsa och varje söndag åkte vi ut till UPK så jag fick rida på barnridningen. 

Första gången jag skulle rida barnridning fick jag en häst som hette Jocke. I mina ögon var han JÄTTESTOR, minst två meter hög. (Har i efterhand insett att Jocke var en C-ponny lite mindre än Saffran...) Jag kravlade mig i alla fall upp och det bar iväg ut i skogen med en liten ledare som höll i tygeln och pappa tryggt på den andra sidan. Efter ett tag började det regna och vi bestämde oss för att gå in i ridhuset och avsluta turen där. Tyvärr hade alla andra också tänkt samma sak så det var trångt därinne. På den här tiden sattes inte säkerheten så högt (kommer fortfarande ihåg de lappar som satt överallt i stallet och talade om att alla ryttare måste bära hjälm vid ridning) och rätt som det var sparkade en annan häst Jocke. Han reagerade självklart som alla hästar gör och försökte försvara sig. Detta fick till följd att Jocke stegrade sig, jag kanade baklänges av och satte mig hårt på rumpan. Min chockade pappa kom springande fram till mig och förkunnande ”Kom nu Sara så åker vi hem.” Men det gick inte med mig! Arg som ett bi svarade jag bestämt att ”Nej, jag ska rida klart!” Och på den vägen är det. Bara 99 avåkningar kvar innan jag var en bra ryttare.

Våren 1989 fick jag plats i en nybörjargrupp och min ridlärare hette Ann-Sofie. Redan från början var mina hälar ett stort problem, min stackars ridlärare försökte gång på gång förklara att jag måste trampa ned hälen. Jag kom dock på ett smart (?) trick, jag trampade ned hälen som var in mot mitten, den som ridläraren såg, medan den andra glatt pekade upp i luften. Gissa hur många gånger jag har ångrat denna felinlärning senare under min ryttarkariärr? 

Terminerna gick och min favorithäst var numera Jocke. Alla ridlärarna använde sig av systemet att man vid uppropet fick välja häst, det gällde att inte vara sjuk den gången man valde först! Eftersom Jocke hellre travade baklänges än skrittade framåt hade jag inga problem med att få rida min favorit. En dag bestämde jag mig dock för att prova någon annan häst. Stollen såg liten och trygg ut tyckte jag. Tji vad jag fick, åkte kana ned för halsen och ramlade i backen två gånger innan min ridlärare lät mig byta häst med en lite större och tuffare tjej. 

Åren gick och 1992 drabbades klubben av ekonomisk kris. Det blev några tuffa år för ridskolan innan resultatet vände från underskott till överskott. En bidragande orsak till att klubben lyckades ta sig ur krisen var att en ny styrelse tillträdde som hade elevernas och ridskolans bästa för ögonen. Jag kommer ihåg att en enkät gick ut till alla oss som red där vi fick fylla i vad vi tyckte om verksamheten. Många ansåg att vissa av hästarna inte passade på en ridskola. Dessa byttes ut och lika så en del av personalen. Jag fick en ny ridlärare (Gabbi) och usch vad tuff hon var. Nu var jag tvungen att trampa ned hälen och Gabbi verkade dessutom ha röntgensyn eftersom hon hela tiden påpekade att även ytterhälen skulle trampas ned! 

När jag var elva år lyckades jag tjata till mig att få börja sköta. Min nya favorit i stallet var Nova. Jag var fortfarande liten till växten och stackars Gabbi hade ett himla schå med att få mig att inse att Nova var alldeles för stor för mig och att jag på lektion fick rida de lite mindre hästarna. Men varannan söndag var det skötarridning och då kunde ingenting i världen stoppa mig från att rida Nova, inte ens det faktum att jag inte nådde upp att sadla henne själv…

Under nittiotalet började klubben återigen låta eleverna hyra lektionshästar för att åka ut och tävla. Vintern -93 gjorde jag min första tävling med lektionshäst. Jesper hette han och alla ni som ridit Jesper vet att han var en liten buse. Dagen började med att Jesper, som ville hälsa på alla nya kompisar som kommit till UPK för att tävla, drog omkull mig i leran på väg till veterinärbesiktningen. Pappa fick ta över och nedkyld, nervös och kall stod jag bredvid och tittade på när veterinären kollade att Jesper var frisk. Sedan var det dags att gå banan, kommer fortfarande ihåg hur den såg ut; Långsida, snett igenom, långsida och snett igenom med en trippelbarr som sista hinder. Klassen jag skulle rida var LD – Clear Round. Självklart var jag supernervös och inte blev det bättre av att det första Jesper gjorde när vi kom in på banan var att springa ned till ett av hörnen och lukta på banbyggarens mäthjul som stod där… Vi fick i alla fall startsignal och hej vad det gick. Hinder ett och två passerades utan problem, sedan sprang Jesper återigen ned i hörnet och luktade på mäthjulet, därefter hoppade vi hinder nummer tre och sen snurrade sadeln runt och jag låg på marken. I min nervositet hade jag glömt spänna sadelgjorden. Upp igen, lite hjälp från en av funktionärerna med att spänna gjorden och så ny startsignal (på den här tiden fick man nämligen göra en omstart i LD om man inte var felfri på första försöket). Samma visa igen; hoppa hinder ett och två, lukta på mäthjulet, hoppa hinder tre, fyra och fem. Bara trippelbarren kvar. Jag var dock alldeles för nervös för att kunna rida ordentligt på den, vi vägrade tre gånger och så var den tävlingen över. 

Mitt tävlingsintresse var dock väckt och under de följande åren tvingade jag upp mina stackars föräldrar klockan fem på morgonen många av årets söndagar. Tävlingsverksamheten i klubben utvecklades sakta med säkert. Jag kommer ihåg första gången jag skulle vara med på en klubbdressyr. Eftersom vi var så få startande började tävlingen klockan tio på morgonen och var klar vid tvåtiden… 1992 Startades träningsgrupperna upp. Jag fick förmånen att få vara med i en av grupperna. För första gången fick vi som var intresserade av att tävla och visade god klubbanda träna ihop och därmed stärktes också kamratskapet mellan oss. Något som jag fortfarande kan se hos dagens träningselever. Under sommaren 1995 anordnades det första träningslägret. En tradition som sedan dess har fortsatt. Träningslägret var ett utmärkt tillfälle att stärka kamratskapet mellan oss tonårstjejer samtidigt som vi fick nyttig ridträning och lära oss vara trevliga även när man är trött, något som man ofta är på tävling. 

I mitten av nittiotalet beslutades också att införa stallvärdinnesystemet. 1996, när jag var fjorton, fick jag förtroendet att vara stallvärdinna. Gissa vem som var stolt som en tupp i flera veckor framöver?! I stallvärdinnas uppgifter ingick då, som nu, att anordna teorikurser för intresserade elever. Det var när jag ledde dessa kurser som mitt intresse att instruera och dela med mig av mina erfarenheter väcktes. 1997 åkte fem av oss stallvärdinnor iväg på ULK (UngdomsLedarKurs). Jag tror nog att Dessan fortfarande skäms för mitt smarta (?) svar på frågan ”vad är en SKO-kurs för något?” Jag svarade självklart att det är en kurs där man lär sig vilka skor man ska ha på sig vid arbete i stallet. Det rätta svaret är en kurs för Sekreterare Kassör och Ordförande i ungdomssektionen… 

När jag ser tillbaka på min tid vid UPK är jag så glad för att det var hit min pappa ringde och ställde mig i kö. Att rida vid UPK har gett mig otroligt mycket. När jag var liten gav UPK mig möjligheten att få lära mig rida. När jag blev lite äldre var det möjligheten att få sköta om en häst och lära mig mer om detta underbara djur. I tonåren var det möjligheten att åka till stallet istället för att ”dra omkring på stan” som jag (och mina föräldrar) tackar UPK för. Under de senaste åren är det möjligheten att få undervisa och inse att detta är något jag vill göra professionellt som jag tackar UPK för. Jag hoppas att UPK kommer att fortsätta ge andra tjejer och killar dessa möjligheter under många årtionden framöver.

Sara H

 



 


RYTTAR-VM 1990 STOCKHOLM

Under ryttar-VM i Stockholm 1990 skulle Fjordingen visas upp som ras i en av pausarna. Självklart gick frågan till Börje Klangestam på Taffsnäs Fjordhäststuteri i Gnesta. Tanken var att visa upp hur allround fjordingen är med både ett dressyrprogram och en hoppkadrilj. UPK lånade vid den här tiden 3 fjordingar från Börje, Taffsnäs Mackie, Preine och Baloo.

På dressyrsidan hade det varit 3 st hästar som har dominerat en längre tid, Taffsnäs Mackie, Sindarve Myling och Philip. Då jag tävlade Mackie under den här tiden blev jag tillfrågad om att vara med, självklart ville jag det! Vilket äventyr. Som tur var bodde dom andra inte långt från Uppsala så vi tränade på UPK. Bestämt var att vi skulle rida till tonerna av nyckelharpa, nu kommer jag inte ihåg vad dom som spelade heter men dom hade en nykomponerad låt efter hur hästarna rörde sig. Jag fick frågan om att rida i damsadel och eftersom Mackie var så snäll och älskade att gå dressyr med kandar så nappade jag på förslaget. Så var det klädseln, vad skulle vi ha på oss? Fjordingar, nyckelharpa och…. ja vad passar bättre än folkdräkt men var skulle jag få tag på en sådan? Då kom min räddare i nöden, Birgitta Jansson. Av henne fick jag låna en vacker folkdräkt, någonstans norr ifrån.

I mitten av juli 1990 åkte jag till Taffsnäs gård med Mackie och Preine (som skulle gå med i hoppningen). Där väntade ett gäng av mina elever från UPK och några fler på att vi skulle börja träna hoppkadriljen. Tjejerna jobbade på somrarna som ridlärare på Taffsnäs. Vi hade en underbar tid med hästar, fint väder, bad och hård träning. Vi byggde våra egna hinder som vi använde i hoppkadriljen. Dom var utformade som en fjordhästhals med den karakteristiska manen med den svarta randen.

25 juli gav vi oss iväg till storstaden! Vilken resa. Vi hade med oss 9 fjordingar från Taffsnäs. Då vi kom fram blev det strul på en gång, vi var inte med i rullorna så det tog jättelång tid när vi skulle få våra passerkort. Nu efteråt gjorde det inget för då fick vi fritt inträde överallt hela VM!

Redan den 26 (om jag inte missminner mig) så var det dags för vår uppvisning. Vi började med dressyren och den gick jättebra. Mackie tyckte inte alls att det var läskigt att vara inne på Stockholm Stadion, hon var helt inställd på att visa upp hur duktig och vacker hon var! Själv kan jag erkänna att det kändes jättestort och läskigt! Vi var pausunderhållning mitt i VM-dressyren! När dressyren var över var det dags för mina elever att visa att fjordingar även kan hoppa. Om möjligt var jag ännu mer nervös, det var ju mina adepter som skulle visa upp sig, tänk om någon skulle stanna eller ramla av?! Men jag behövde inte var de minsta nervös, fjordingarna och tjejerna gjorde en underbar hoppuppvisningar och alla hoppade som om dom inte gjorde annat. Efteråt fick vi massor av applåder när vi red ärevarv och lät hästarna sträcka ut ordentligt i galoppen.

Nu tror ni säkert att äventyret var slut men inte då. Vi hade ett stånd där vi presenterade fjordingen som ras och vi hade även 2 av fjordningarna kvar som vi red runt med under reserande tid av VM. Vi var bland annat ute vid fälttävlingarna och red runt bland publiken, där stötte vi på 2 äldre damer från Australien som blev helförtjusta i fjordingarna. Det blev en fysisk helbesiktning av hästarna, här går ålen, titta här och här, dom var till och med på väg in under hästarna! En annan dag när tjejerna red runt bland stånden blev dom inbjudna av en försäljare som sålde boxväggar, där stod våra fjordingar snällt i boxen som om det var det självklaraste i världen.

Jag vet också att vi från UPK hade med ett ekipage i en stilhoppning, det var Sverige final. Då mitt minne inte är det bästa så minns jag inte vem det var som red men jag vet att det var Spader Dam som var ponnyn. Jag vet inte heller hur det gick.

Här slutar min berättelse från ryttar-VM 1990 i Stockholm, som jag minns det. Självklart hann vi med att se både hoppning, dressyr, fälttävlan och körning. Det var en oförglömlig sommar! 

Mita Elebjörk

(numera ridande igen efter ett uppehåll på nästan 15 år. Jag  rider på onsdagar kl 19.30 för Helen och tycker att det är det roligaste som finns!)

 

Uppdaterad: 06 DEC 2016 12:26 Skribent: Sofia Andersson
Epost: Adressen Gömd

 

 

 

Den här hemsidan funkar bäst via Chrome och firefox. 

Postadress:
Uppsala PK - Ridsport
Vaksala-Lunda:33
75594 Uppsala

Kontakt:
Tel: 018317103
E-post: This is a mailto link

Se all info